LYSSNA PÅ KRÖNIKAN HÄR. DEN ÄR SCHYSSTARE MUNTLIG.
(kan hända att du behöver wifi-anslutning tyvärr)
Jag har så mycket olika känslor och tankar som jag spyr ut i en enda kräkhög här. Denna krönika är rätt spretig med massor av grenar men som delar samma rot – att anonymisera och dölja transpersoners kroppar samt om rätten att bestämma över den. En gren är den artikel som en välkänd gratistidning i Sverige skrev om mig och mitt val att på egen hand, illegalt, självmedicinera mig med testosterongel under tiden jag väntar på min tur inom sjukvården – men i denna artikel tyckte tidningen att jag skulle vara anonym - det var först efter att ha upprepat förklarat min syn och visat min starka vilja att synas vi kom fram till en kompromiss och mitt ansikte då publiceras. Den andra grenen handlar om att Instagram ständigt tar bort mina bilder och har vid två tillfällen raderat och sagt upp hela mitt konto. Anledningen - jag visar mina bröstvårtor. Den tredje, ja, jag motiverar varför jag valt att synas och självmedicinera mig med testosterongel. Det är alltså min känsla av att vara osynlig/döljas i sociala medier, i sjukvård och i representation i samhällets kulturella tryck.
OBSERVERA
Jag är genuint glad över att tidningen såg ett behov av att lyfta frågan om (den långa) vårdprocessen för transpersoner och jag vill tacka för den välvilja journalisten tillägnar ämnet och visade mot mig under intervjun. Jag kände mig sedd, trygg och respekterad i detta möte. Tidningen ville dock göra mig anonym i artikeln – vilket jag anser problematiskt. Detta var inte för att tidningen ville signalera att det är ”skumt/fel” att vara transperson, utan i syfte att ”för att skydda mig” (och det är ju fint) men oavsett detta syfte så tror jag att det blir effekten. Jag anser att det utmålar trans som avvikande, och inte som i en ren faktabeskrivning av vad som är mest förekommande utan i betydelsen som något fel, mindre önskvärt, som därmed bör döljas. Följande krönika skrev jag i affekt efter att ha fått reda på att jag skulle anonymiseras – och trots kompromissen med tidningen väljer jag att publicera den ändå, just för att visa med vilken övertygelse jag valde att stå på mig och inte med en gång acceptera att bli ofrivilligt anonymiserad och varför det är viktigt att transpersoner får synas. Jag vill avsluta med att återigen tacka tidningen som tog till sig av min feedback och mitt perspektiv.
Min transkropp ska döljas
Åtgärder ska vidtas för både min egna och för andras skull för att skydda alla från den.
Instagram tog bort mitt konto för mina bröstvårtor syntes på en bild, en menlös bild tagen rakt framifrån och poseidon har till och med en sexigare posering (utan att säga att poseidon är sexig), men någon tycker att mina bröstvårtor är mer nakna och anspelar mer på sex än alla jävla semesterbilder på cis-snubbar i hawaiibadshorts vars bilder som får vara kvar, men mitt konto, det tas bort FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA SEXIG. Eller? Nä. Eller jo. Min kropp sexualiseras för jag, inte av mig själv utan av någon annan, kategoriseras som kvinna, och kvinnors kroppar ska döljas vilket leder till att min transkropp ska döljas för att, citat ”keep instagram safe” fastän om jag skulle hämta linjal och mäta, om jag skulle ta min tunga och slicka och smaka, min tumme och pekfinger och klämma inte skulle märka sådan stor skillnad mellan mina bröstvårtor och bröstvårtorna på en hawaiibadshortsklädd cis-snubbe, mer än att kanske hans smakade lite mer salt än mina. Vi ska skydda samhället från min kropp. Min transkropp – genom att dölja den och ta bort mitt konto.
Och vi ska skydda mig också, från mig – porträttera mig med solen i ögonen en regnig dag och min ryggtavla mot kameralinsen. När en representant för en grupp som i samhället annars osynliggörs äntligen får möjlighet att synas i en stor dagstidning och ge fenomen, känslor och åsikter ett ansikte så ska det göras i ett dimmigt motljus och ett påhittat namn. Jag ska vara ett ansikte utåt, utan ansikte – reportaget ska synliggöra men jag ofrivilligt osynliggöras. Jag vet inte, jag hade en naiv bild av det här, tänkte att jag genom att bara synas kunde hjälpa andra och visa att de inte är ensamma om sina känslor, och särskilt för transungdomar, för det finns inte så många förebilder för de osynliggörs och utmålas som siluetter och den desperata jakten på rätten till att bestämma över sin egen kropp som kriminell. Vem fan vill vara trans när det likställd med trams, kriminell och få skäll, sjukskriven, om ens omskriven så nedskriven - egentligen?
Men nu drog jag det lite långt, kanske ni tänker - det handlar ju inte om det. Det är ju även för min skull jag anonymiseras, eller hur, för jag sysslar med något lite olagligt - för jag vill väl inte ha polisen på mig heller. Ah, meh, gör en razzia då för fan, kalla in insatsstyrkan vänd upp och ner på lägenheten och ni finner sju små portionspaket med testosterongel och ge mig böter då för mitt innehav är en fara för... Vem då?
Mig själv? Ja. Experten säger att det inte är bra att tillföra testosteron på egen hand, så det är ju för min skull, ni vet lilla Love som inte vet bättre, som vi ska skydda från sig själv för sitt eget bästa. No shit, tror ni inte jag har tänkt på det eller? Mitt egna bästa. Jag har tänkt och ska jag berätta hur jag tänkt och jag tänker att såvida jag kletar in mig med alla mina sju portionspaket på ett tillfälle och gör det igen och igen så kommer jag överleva till den dag då det äntligen är min tur i sjukvårdprocessen att få hjälp av experten. För det handlar om att överleva. Jag tror inte att ni kommer stöta på en nyhetsrubrik med texten TRANSKILLE DOG AV ÖVERDOS AV TESOSTERONGEL, men Googla Leelah Alcorn, Blake Brockington och checka hashtagen #hisnamewaszander och ni ser tonåringar, transungdomar som nu år 2015 tagit sitt liv på grund av den psykiska ohälsa det medför att känna sig avvikande, inte erkänd eller respekterad och ensam med bara siluetter att identifera sig med. Testosterongel är inte dödligt men psykisk ohälsa är det.
Och vad är jag för förebild då? Som nästintill uppmanar ungdomar, ansiftar till brott, visar att det är okej och säger att det är ofarligt självmedicinera. Vilka idéer ger jag dem? Nä, vet ni? NEJ, DET ÄR FAN INTE OKEJ, DET ÄR INTE BRA, SÅ HJÄLP MIG DÅ FÖR FAN. Och jag vet, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Jag kommer få hjälp och jag har ju levt med min kropp så länge, varför kan jag inte vänta lite till. Vet ni hur trött jag är på den? Vet ni hur länge “lite till” känns när en varje dag springer till brevlådan och bara hoppas, hoppas , hoppas på att det ska ligga en kallelse till nästa steg men allt man finner är ett inkassokrav och en katalog från ellos och den dagen det väl ligger ett brev så står det att tyvärr så kan vi inte hålla vårdgarantin på tre månader och orsaken till ens lidande går att ordna fixa själv och ligger bara några klick iväg. OCH DET ÄR FAN INTE OKEJ. JAG VILL INTE ATT NÅGON SKA KÖPA TESTOSTERON ILLEGALT PÅ INTERNET, DET ÄR JUST DÄRFÖR JAG BERÄTTAR ATT JAG GÖR DET. Förstår ni då hur desperat en är?
Det ska inte behöva ta år att övertyga någon annan vad som är bäst för en själv när det handlar om ens identitet och kropp. En hjärtläkare fattar folks hjärtan och det finns forskning, atriklar, böcker om det – om just hur ett friskt hjärta ska se ut och vad den behöver för att fungera men det finns ingen forskning, artiklar och böcker om JUST MIG, MIN identitet, om hur en frisk Love ska se ut och vad han behöver för att fungera. Och ja, ja, ja, jag vet - det finns vård, jag kommer få vård men som ni kanske förstår nu tycker jag att den kommer för sent och det tycke antagligen Leelah, Blake och Zander också.
Testosterongelen är en kroppskorrigering. Denna krönika och min instagram – en samhällskorrigering. Genom att bara synas vill jag tro att jag hjälper. Jag är ingen siluett jag har ett ansikte - du är inte ensam.
Jag heter Love, är en transkille och jag gör inte det här för att bli känd. Utan erkänd.
INSTAGRAM: @rreeuuqq
Här delar jag med mig av mitt liv och känslor via text/bild/video och snuddar på ämnen som feminism, kön och trans som kopplas gemensamma nämnaren - mig själv. Det är alltså ett konto om mig. Om instagram tagit bort detta konto tillkännager jag mitt nya namn under @gendersomething. Av denna anledning är det bra att följa båda om en är riktigt nyfiken på mina grejer.
OBSERVERA
Tid är mätbart men även subjektivt. Jag anser att vårdprocessen för transpersoner tar för lång tid. Denna krönika är därför skriven utifrån min subjektiva upplevelse och i affekt av min personliga transitonsprocess. Jag vill poängtera att jag inte representerar känslan av att vara en transperson, utan en känsla. Alla transpersoner vill inte genomgå kroppkorrigerande åtgärder. Att vara transperson innebär inte heller att en vill "tillhöra motsatt kön" - jag hävdar det inte finns motsatta kön. Jag uppmanar er att googla ord som: transexuell/transperson (kan vara skillnad), queer, icke-binär (nonbinary) (genderfluid), demiboy/demigirl. Det är en startpunkt. Ni kommer säkerligen snubbla över andra begrepp och litteraturtips under tiden att gotta ner i med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar